Denna seriestripp skulle egentligen ha laddats upp under fredagen. Dessvärre kom jag hem sent och kände mig inte nöjd över vad jag skrivit i textrutorna. Det visade sig vara bra att jag väntade tills nu i morse då den text jag hade skrivit ner inte alls var bra, trots samma budskap.

Jag tror att jag nämnde i någon tidig serie vid nystarten att jag under 2018 tappade intresset för mycket jag tidigare tyckte om och värdesatte högt. En av dessa saker var tvspel, som jag ska gå in lite närmare på denna gång.

Tvspel har varit mycket betydelsefullt under större delen av mitt liv. Gamla NES-spel i all ära, men jag började faktiskt med Commodore 64 och Intellivision (och en Game & Watch)! Spelen lockade in mig i en spännande värld där jag kunde styra en karaktär i en historia, som inte nödvändigtvis hade ett slut men jag kunde, så att säga, vara ”i” berättelsen. Spelen gav min kreativitet en skjuts då många fanarts på olika spel gjordes. En av de första fanfiction jag skrev handlar om Super Mario Kart och B.O.B, båda spel som var på SNES, en konsol jag inte ägde men spelade hos andra. Jag tror jag fortfarande har kvar de historierna i en låda.

Genom Ångestspel kunde jag och Daniel Lennéer spela spela de klassiska (och svåra) spelen och göra rolig sketch av det hela. Även om spelen visade sig vara dåligt, av diverse skäl, gav de ändå en inspiration till något kreativt.

Redan innan 2018 hade jag börjat ifrågasätta mitt spelande. Kanske inte spelandet i sig, men mer vad jag fick ut av det. Jag gillar att spela de svårare spelen, känslan av att klara de, men den känslan fanns inte längre. Vetskapen finns att jag kan klara spel som Dragon´s Lair till NES, men jag har inte motivationen att ge mig på det. Så jag behövde något nytt, eller åtminstone en paus från spelandet och min 3DS, som jag ständigt haft med mig, lämnades hemma allt oftare än att ständigt ha legat i min väska.

Inom ett år skulle jag dessutom hamna i en situation där jag blev tvungen att göra mig av med större delen av min tvspelssamling. Ska jag vara ärlig så kändes det ändå väldigt skönt att ha gjort mig av med delar av samlingen, även om situationen var nödvändig. Vad som hjälpte extra var en säljare på Tradera som la upp hela sin tvspelssamling. Detta var ingen person jag hade kontakt med, men i hans auktioner hade han skrivit något i stil med; ”Säljer samlingen för att satsa på livet”. Jag tyckte det var fint på något sätt. Också hjälp var från Youtube-kanalen Toy Galaxy som hade lagt upp en video där Dan Larson berättar om de gånger han sålt sin samling av actionfigurer, även om orsaken inte var detsamma som min.

Även om intresset för att spela spelen minskade så kunde jag ändå tala om spel och ibland ta till kontrollen när tillfälle erbjöds. Dörren var, så att säga, inte helt stängd.

Nu har jag kommit tillbaka till tvspelen och perioden som jag var borta från spelen känns som nödvändig. Jag kan spela retrospel idag, men jag har hittat andra spel som jag finner mer intressanta, om än lite överraskande; Kinect-spel! Jag spelar Kinect sports och Kinect Adventures väldigt mycket. En spelomgång varar i ungefär en timme. Främsta skälet är för att då är hela kroppen i rörelse och min kropp behöver röra sig eftersom den annars sitter alldeles för mycket på tågresor och vid studier. Min taklampa tycker däremot inte om spelvalet.

De retrospel jag har kvar värderar jag högt och även den kunskap som tvspelen har givit mig. För att inte tala om alla personer jag träffat i samband med intresset. När jag och Daniel senast spelade tillsammans hade jag svårt att släppa kontrollen för Ghost n Goblins, ett av mina favoritspel. Det var länge sedan jag hade den känslan. Men jag har andra saker som jag nu prioriterar mer men det betyder inte att jag inte kan fatta kontrollen och spela ett och annat spel. Det viktigaste är att spelglädjen finns där, ett nöje. Och det gäller även om spelet skulle visa sig vara ett ångestspel.